Mantal var ett jordtaxeringsmått. Ursprungligen (på
1600-talet) var ett helt mantal (1/1) en gård med en areal och avkastning som
kunde försörja en medelstor familj och betala skatt.
En gård på ett mantal kallades också besutten gård.
Senare minskades gårdarnas mantalsvärden, bland annat genom att gårdarna delades
vid arv och genom att mantalsvärdet ändrades för att göra beskattningen mer
rättvis.
Gårdar som på 1700- och 1800-talen endast var på 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal kunde
ändå vanligen försörja en familj. En gård som på 1800-talet hade ett mantal över
1 (ex: 1 1/4) var en gård med en mycket stor avkastning.
I de bördiga slättlandskapen hade en gård om 1 mantal i regel betydligt mindre areal än exempelvis en gård om 1 mantal i de norrländska skogsbygderna. Med andra ord så behövde en gård på bördig jord betydligt mindre areal för att få en avkastning på 1 mantal än en gård i karg skogsbygd.
Förutom jorden kunde man också ta med övrig avkastning när mantalsvärdet beräknads. I skärgården ingick även sjöbruket, det vill säga gårdens fiskevatten. Under 1800-talet kom skogen i skogslandskapen att bli allt värdefullare för en gårds avkastning.
Mantal var således ett mått på en gårds bärighet,
dvs dess avkastning och låg till grund för hur mycket bonden skulle betala i
skatt. Högre mantal - mer skatt. Mycket små jordbruk, som torp, hade inget
mantalsvärde.
Gårdar som var tilldelade ett mantalsvärde brukade kallas hemman.
Gårdar med samma mantal skulle betala lika mycket i skatt. Mantal var med andra
ord inget ytmått.
I vissa socknar står gårdens mantal i husförhörslängderna. Det kan exempelvis stå 7/8 mantal eller 1 1/4 mantal osv.
Hemman är en äldre benämning för en jordbruksfastighet som bokförts i kronans jordeböcker med visst mantalsvärde. På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal. Se vidare mantal ovan.
Till följd av hemmansklyvning ökade antalet brukningsenheter per hemman. På
1700- och 1800-talen var det därför inte ovanligt med fyra eller fler separata
bondgårdar på ett hemman.
Förutom den ursprungliga betydelsen av hemman, har hemman i mer populära
sammanhang använts synonymt med bondgård (även under nyare tid). Ordet har då
kunnat stå för både hel jordeboksenhet och del därav.
I äldre tid brukade. man allmänt märka
sina tillbehörigheter särskilt hus-gerådssaker o.dyl. med s.k. bomärken. Varje
husbonde hade sitt och det kunde ibland följa med gården i flera släktled.
Bomärket var icke blott ett äganderättstecken utan även ett signum för
gårdsgemenskapen. En sak utan bomärke var liksom utomstående, och man ansåg att
den därför kunde tagas i bruk av andra, framför allt då av onda makter.
Ibland allmogen var det förr ytterst få, som kunde skriva, och därför gällde
bomärket som underskrift under köpavtal och andra handlingar. Först under senare
delen av förra århundradet börjar skrivkunnigheten bli någorlunda allmän - den
sträckte sig åtminstone till namnteckningen - och då försvinner bomärkena - Men
det fanns ännu i början av vårt sekel ute i byarna här en och annan, som icke
kunde skriva sitt namn utan fortfarande använde bomärke eller "höll hand på
pennan", när en skrivkunnig å deras vägnar undertecknade en handling. Förresten
var det inte så många gånger under sitt liv en allmogeman behövde underteckna
några handlingar. Förutom vid hemmansaffärer, arv eller testamente skedde det
vid en del samfällda överenskommelser eller vid utövandet av något
förtroenderuppdrag.
Bevarade finns än i dag många gamla saker som ha både ett och flera bomärken.
Med ledning av dessa kan man ej sällan identifiera den ursprunglige ägaren.
Källa Hans Högman / Forssen - Alonso