Titlar

 Tillbaka

(ur Nationalencyklopedin)  

 

Backstugusittare --- Strandsittare---Bonde --- Indelt soldat ---Indelningsverket

Rusthållare---Kateket --- Statare --- Torpare --- Mönsterskrivare


 

Backstugusittare, i det äldre svenska agrarsamhället benämning på personer som bodde i sk backstugor, icke skattlagda mindre hus på en jordägares mark eller en bys allmänning. Som social kategori var backstugusittarna en brokigt sammansatt grupp och omfattade såväl relativt välbeställda hantverkare som dagsverksarbetare samt gamla och utfattiga personer. I Skåne kallades de gatehusmän, i södra Norrland utanvidsfolk. Backstugorna låg ofta samlade i grupper utanför den skiftade inägojorden. Till backstugan hörde i regel ett mindre jordstycke, lagom för ett potatisland. Ibland fick backstugusittarna också tillgång till bondejord i form av sk hälftenbruk. De höll vanligen djur, särskilt grisar och höns. Övriga inkomstkällor var lönearbete på gårdarna, hemslöjd och hemindustri. Arbetstillgången växlade starkt och backstugusittarna var ofta undersysselsatta och undernärda. Deras antal ökade starkt i Sverige under andra hälften av 1700- talet och första hälften av 1800- talet.

 

 

Strandsittare, kallades på Västkusten backstugusittare som bodde nära havet och levde av vad detta kunde ge.

Topp av sidan

 

Bonde betyder ursprungligen 'fast boende'; senare har ordet övergått till att beteckna jordbrukare. Ur detta har tre grundbetydelser skapats: 1) bonden som yrkesutövare inom agrarnäringen; 2) bonden som tillhörig en social klass i det förindustriella samhället; 3) bonden som medlem i en politisk grupp i ståndssamhället. En annan betydelse, som är vanlig under medeltid men försvinner under nyare tid och knappast förekommer efter 1600- talet, är 'äkta make'.

Bönder kom också i vid mening bli synonymt med 'allmoge'. Orsaken är den helt dominerande ställning som jordbruket intog. I denna bemärkelse används ordet fortfarande i uttryck som 'svensk bondekultur' eller 'bondesamhället', syftande på det förindustriella samhället.

Jordbrukare: När den samhälleliga arbetsindelningen under tidig medeltid frambringade en större mängd sysselsatta inom icke- agrara näringar som bergsbruk och stadsnäringar, blev det mera nödvändigt med en särskild beteckning för jordbrukare.

Andelen sysselsatta inom jordbruket är delvis en bedömningsfråga och kan avgöras med större precision först för de senare århundradena. Det svenska jordbruket utmärktes av binäringarnas stora betydelse. Förutom att bönderna arbetade med forkörning, hemslöjd mm under den långa vinterperioden hade många hantverkare i städerna och bergsmän egna odlingar. Det har beräknats att närmare 80 % av befolkningen huvudsakligen var syselsatta inom jordbruket vid mitten av 1700- talet och nästan samma andel ännu hundra år senare. I slutet av 1800- talet började andelen långsamt minska och var omkring 1930 nere i knappt 40 %. Efter andra världskriget kom det stora fallet i jordbrukarnas andel av befolkningen. År 1985 utgjorde sysselsatta inom jordbruk, inklusive skogsbruk och fiske, ca 4 % av hela antalet yrkesverksamma.

Den moderna utvecklingen har också inneburit att deltidsjordbruknas andel ökat. Av landets något mer än 100 000 lantbruk med över 2 hektar i slutet av 1980- talet kan mellan en tredjedel och hälften betecknas som deltidsjordbruk. En viktig faktor som bidragit till att jordbrukarnas antal av totalbefolkningen minskat är att en rad arbeten avspjälkats från bondgården. De från sysselsättningssynpunkt viktigaste är mejerihanteringen och slakten.

Social klass: Den sociala omvandlingen under tidig medeltid skapade en helt ny samhällsstruktur, vilket gav grunden för bonde som klassbeteckning. Bonden brukade en gård som han hade brukningsrätt till och i princip kunde vara självförsörjande på, men en stor del av överskottet lämnade han ifrån sig som skatt eller ränta. Av denna definition av bönderna som social kategori följer en indelning av bönderna med avseende på vem som hade rätt till den del av överskottet som de lämnade ifrån sig. Äganderätten till jorden var bestämmande för denna indelning. Frälsebönder brukade adelns jord, och kronobönder brukade kronans jord. Under medeltiden var också kyrkoböndernas andel betydande. Adelns, kronans och kyrkans bönder var landbor. Skattebönder däremot var självägande men gav skatt till kronan.

I norra Sverige fanns nästan enbart skattebönder. Att självägande bönder så totalt dominerar förekommer i övriga Europa bara i enstaka områden, som i de medeltida bonderepublikerna utmed Nordsjökusten och i delar av Schweitz.

Jordägandets fördelning genomgick kraftiga förändringar under nyare tid. Efter reformationen på 1500- talet och reduktionen under slutet av 1600- talet var det statliga jordägandet som störst. Adeln dominerade under 1600- talet, och en betydande kategori under detta århundrade utgjorde de sk skattefrälsebönderna. De var skattebönder vilkas skatt av kronan hade överlämnats till adeln.

Under 1700- och 1800- talen tillväxte böndernas andel av jordegendomen kontinuerligt. Först var det kronobönder som friköpte sin jord, och efter 1789, då det blev tillåtet för bönderna att köpa frälsejord, ökade dessa sitt jordinnehav på adelns bekostnad. Samtidigt stärktes deras rättsliga ställning som jordägare, och den i vår tids mening självägande bonden började framträda. I mitten av 1800- talet ägde bönderna den övervägande delen av all jord i Sverige.

Samtidigt ökade den andel av befolkningen som befann sig under böndernas sociala nivå. Räknat i antal hushåll (manliga huvudpersoner) ökade de jordlösa på landsbygden under perioden 1751- 1850 från knappt 50 000 till det fyrdubbla, medan bönderna under samma tid bara ökade med en tiondel, från knappt 190 000 till något över 200 000. Bland landsbygdens sociala underklasser ökade torparna snabbt i antal under slutet av 1700- talet och början av 1800- talet, medan backstugusittare, inhysehjon och statare ökade snabbast under 1800- talets andra och tredje kvartal.

Böndernas ekonomiska expansion medförde också en social skiktning inom bondeklassen. Storbönder på gränsen till godsägare blev en viktig grupp. Vid tiden för ståndsriksdagen upplösning 1865 utgjorde inte bönderna längre en enhetlig social kategori i motsättning till ett privilegierat överskikt. Bönderna som grupp hade delats upp, samtidigt som adeln förlorat sina privilegier, och många adelsmän på landsbygden höjde sig inte mycket över storböndernas skikt. Från slutet av 1800- talet kom de flesta bönderna att socialt sett tillhöra en större kategori av småföretagare.

Politiskt stånd: Politiskt stärktes böndernas unflytande under semedeltiden. Förformerna till en ständerrepresentation med verkligt inflytande etablerades vid denna tid. Genom marknadsmöten och härmöten i samband med senmedeltidens # bondeuppror började ett bondestånd att formeras. Under 1500- talet tog den svenska riksdagen sin fasta form, och bönderna bildade riksdagens fjärde stånd vid sidan av adel, präster och borgare (se # bondeståndet). Detta gjorde den svenska riksdagen säregen. Ingenstans i Europa, förutom i Schweiz med några kringliggande tyska områden, var bönderna representerade i parlamentet. Detta är ett uttryck för böndernas starka politiska och sociala ställning i den svenska historien.

Tvåkammarriksdagens första tid kom att bli böndernas politiska storhetstid i Sverige. De dominerade andra kammaren med 40- 50 % av ledamöterna fram till rösträttsreformerna i början av 1900- talet.

Bondeuppfattning: Bonde var tidigare ett skällsord, en beteckning för lat och dum underklass, vilket är bevarat i ord som 'bondlurk' och 'bondtölp'. Samtidigt finns en motström, där ordet varit en hedersbeteckning för det arbetande folket, från Peder Månssons beröm i början av 1500- talet av bonden som väl brukar sin plog och harv till Geijers hyllning till odalbonden i början av 1800- talet. Idag synes den sistnämnda värderingen ha avgått med segern. Att bonde än i dag används som en allmän beteckning för jordbrukare har också att göra med att familjejordbruket förblivit den dominerande företagsformen och med att jordbruket därför i sin drift bevarar mycket av den förindustriella organisationen.

Topp av sidan

 

Indelt soldat, soldat inom det militära indelningsverket.

Rusthållare kallades den, som var innehavare av ett hemman, vilket åtagit sig att sätta upp och underhålla ryttare med häst och utrustning. Som kompensation befriades han från de så kallade grundskatterna.
Beteckningen härrör från tiden för indelningsverket.

Topp av sidan

Indelningsverket, administrativt system för hantering av statens inkomster och utgifter inom äldre svensk förvaltning. Indelning innebär i detta sammanhang att bestämda statliga inkomster direkt anvisas för att täcka bestämda utgifter. Under den tid då samhället dominerades av naturahushållning utgjorde naturaprodukter en stor del av statens inkomster. Då dessa inte kunde fraktas längre vägar anslogs de i stället till försörjning av en statlig ämbetsman som verkade på platsen. På detta sätt avlönades bla landsstatens personal och prästerna. I det följande behandlas det militära indelningsverket, varmed man brukar avse hela det militära systemet, trots att det endast var befälet som avlönades genom indelning i strikt bemärkelse.

Det militära indelningsverket bestod av tre delar: 1) avlöningen av det militära befälet, 2) rusthållet och 3) det ständiga knekthållet och båtsmanshållet. Befälet avlönades genom att varje officers- och underofficersbefattning vid huvuddelen av arméns förband (främst landskapsregementena vid infanteriet och kavalleriet) var knuten till en viss indelning. Denna indelning bestod dels av ett boställe och avkastningen av detta, dels av intäkter från skatte- resp kronojord. Storleken på såväl boställe som övriga intäkter var beronde av innehavarens militära grad.

Rusthåll benämndes ett hemman vars innehavare (rusthållaren) åtog sig att anskaffa och underhålla en ryttare med häst och utrustning. För detta befriades han från grundskatterna. Om detta inte räckte för att täcka kostnaderna erhöll rusthållaren också inkomster från kompletterande hemman sk augmentshemman.

Det ständiga knektshållet och båtsmanshållet var organiserat så att ettantal gårdar (vanligen två till fem) bildade en rote, som tillsammans åtog sig att anskaffa och underhålla en soldat eller båtsman. För detta erhöll bönderna frihet från utskrivning av soldater, men de befriades inte från skatter. Från roteringen befriades bla adelns sätesgårdar och landbogårdar inom rå och rör, indelta befälshemman samt länsmans, gästgivares och postbönders hemman.

Redan under Gustav II Adolfs tid hade systemet att avlöna befälet med inkomsterna från kronohemman tillämpats (det sk äldre indelningsverket), men antalet disponibla kronoegendomar medgav inte att det tillämpades fullt ut. Erfarenheterna under bla skånska kriget (1676- 79) meförde att Karl XI inledde ett arbete för att skapa ett heltäckande militärt indelningsverk (det sk yngre indelningsverket). De avgörande besluten fattades på riksdagen 1682. En förutsättning för införandet av det fullständiga militära indelningsverket var reduktionen, vilken gav kronan tillgång till ett större antal hemmansräntor än förut. Genom indelningsverket fick Sverige en armé och flotta där personalen till stor del blev självförsörjande och kronan slapp dyra kontantutgifter till löner. Riksdagsbeslutet 1682 hade formen av ett kontrakt mellan kronan och de olika landskapen, vilkas bönder åtog sig att sätta upp och underhålla regementen på 1200 man. Efter riksdagen följde förhandlingar mellan kronan och de olika landskapens allmoge. De tidigare danska landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän stod till en början utanför organisationen.

I praktiken fungerade systemet så att varje rote satte upp en soldat, varefter rotarna sammanfördes till kompanier om 150 man. Av roten skulle soldaten förses med ett torp och jord att bruka. Han skulle även vid behov få tillskott i form av kontantlön samt utsäde, hö och ved, hjälp med körslor mm. Då en soldat antogs slöt han ett kontrakt med rotebönderna, där villkoren fanns fastställda. Till indelningsverkets svaga sidor hörde framför allt att ersättningen av i krig stupade eller försvunna soldater fungerade dåligt samt att arméns numerär blev otillräcklig. Dessa svagheter gjorde sig i hög grad gällande under stora nordiska kriget (1700- 1721). Många regementen fick då helt nyuppsättas, och man tillgrep systemet att tre rotar tillsammans fick sätta upp en ny knekt, sk tremänningar. Dessa följdes av fyra- och femmänningar.

År 1812 infördes en primitiv form av allmän värnplikt, sk beväring, och denna var främst tänkt som en personalreserv för den indelta armén. Under andra hälften av 1800- talet kom indelningsverkets ändamålsenlighet att ifrågasättas, och det argumenterades för en starkare krigsmakt bestående av långtidsövade värnpliktiga. Under slutet av 1800- talet utbyggdes beväringen till ett värnplikssystem modern mening, och 1901 beslöts att indelningsverket skulle upphöra.

Topp av sidan

Kateket, kallades i den gamla kyrkan den, som undervisade de s.k. katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Ursprungligen var dessa lärare inga särskilda kyrkliga ämbetsmän, utan både präster och lekmän kunde tjänstgöra som kateketer. När efter kristendomens allmänna införande barndop blev vanligt, avskaffades kateketämbetet och kateketskolorna.

Statare helårsanställd, i regel gift jordbruksarbetare på större jordbruk. Ordet anger att lönen utgick i form av naturalön, sk stat. Denna löneform användes för alla helårsanställda inom jordbruken, medan förmånernas storlek växlade med arbetsuppgifterna. Vanligtvis var bara män anställda som statare, men kvinnliga statare, som bara fick halv stat förekom. Genom att arbetarfamiljerna bodde i närheten av gården ökade såväl den effektiva arbetstiden som kontrollen över arbetskraften.

Statsystemet (eller statarsystemet) fick sitt genombrott i början på 1800- talet och kulminerade mot dess slut, då det fanns ca 35 000 statarfamiljer. Från sekelskiftet minskade antalet statare kontinuerligt fram till dess att de sista resterna av systemet avskaffades genom avtal mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetarförbundet 1944. Kontantlönesystemet hade då också minskat det relativa värdet av staten, och med mjölkningsmaskinen upphörde kvinnornas mjölkningsplikt. Statsystemet bekämpades av arbetarrörelsen, då det försvårade facklig kamp genom att bostaden som löneförmån kunde dras in- arbetarna kunde vräkas- vid facklig konflikt.

Statsystemet är ökänt dels för statarhustrurnas mjölkningsplikt, "den vita piskan" (Ivar- Lo Johansson), dels för de underrmåliga bostäderna. Mjölkningsplikten fanns dock först från slutet av 1800- talet, då det blev allt svårare att rekrytera ogifta mjölkpigor till det slitsamma och lågavlönade mjölkningsarbetet. Statarlängorna dokumenterades på 1920- och 30- talen både av den vänstersocialistiska organisationen Clarté och i Lubbe Nordströms "Lort- Sverige" (1938). Dokumentationen väckte djup indignation.

Bildtext: Interiören från ett statarhem i Degerberga, Skåne, 1938. Statarbostäderna var ofta dragiga, lyhörda, omöjliga att hålla rena och därmed ofta fulla av vägglöss. Genom mjölkningsplikten och annat arbete på gården tvingades statarkvinnorna till ett dubbelarbete som torde sakna motstycke i vår historia. Många av dem åldrades med värkande armar.

 Topp av sidan

 

Torp- are, bebyggelsebenämning som genom tiderna haft olika innebörd. Under medeltiden kallades en gård som anlagts på byns mark men avskilts (avgärdats) som en självständig enhet för torp eller avgärdatorp. Ursprungliga avgärdatorp har ofta namn som slutar på -torp eller-rup, -orp, -arp; jfr -torp. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärdatorp häften mot gård av motsvarande storlek i # bolby. Under 1500- talet kallades vanligen ett enstaka, för sig liggande nybygge på en allmänning för torp. Kameralt avsågs med termen en jordlägenhet som var otillräcklig att sätta i mantal men tillräcklig att åsättas ränta. Under 1600- talet var många torp jämförbara med mindre hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 och 1/8 mantal.

Från 1600- talet kom termen även att beteckna en mindre, inte skattlagd, jordbrukslägenhet, oftast belägen på enskild mark, vars nyttjanderätt upplåtits åt en brukare som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. Torpet blev en avlöningsform för arbetskraft på gods och större gårdar, och man gjorde åtskillnad mellan jordtorpare och skogstorpare efter torpets placering på jordbruks- eller skogs egendom. Torparna intog en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och backstugusittarna, som levde av tillfälliga arbeten betalda in natura. Antalet torp ökade till omkring 1860 (ca 100 000) men hade i slättbygderna börjat minska redan i samband med laga skiftet från 1827. Under 1800-talets slut och 1900- talets början ersattes dagsverkesskyldigheten med penningarrende i många fall, och större torp blev ofta arrendegårdar. Arrendelagstiftningen av 1943 förbjöd att brukningsrätt av jord ersattes med dagsverken; därmed upphörde torparinstitutionen.

I litteraturen förekommer ofta olika torpbenämningar, tex fiskartorp (torp vars arrende delvis utgjordes av fisk), kolartorp (torp vars brukare hade skyldighet att kola ett visst antal milor eller leverera en viss mängd träkol), kronotorp (torp vars innehavare var skyldig att biträda vid skogens bevakning och med visst skogsarbete), stattorp (torp som var så små att torparna måste göra avlönade dagsverken på gården för sin försörjning, för vilka de ersattes in natura). Under indelningsverkets tid fanns även bla soldattorp, båtsmanstorp och ryttartorp som fredstida försörjning till den indela härens manskap.

Mönsterskrivare, från 1500-talet befattningshavare vid fänika eller kompani med uppgift att sköta rullföring, räkenskaper och andra skrivgöromål, i rang jämställd med högsta underofficersgrad. Antalet mönsterskrivare inom regementena minskades under 1700- och 1800-talen, och de drogs in helt 1875.

 Topp av sidan

Källa DIS